uppdatering

nu var det ett tag sen jag skrev här. men jag anser mig förlåten på en gång när jag tänker på den lilla Lucas som styr dagarna här hemma =)

vi har nu varit hemma i två veckor och jag tycker det funkar bra. han är en snäll bebis, lite knorr har det varit den här veckan. han har varit väldigt gasig i magen och då blir man en ledsen bebis med en massa skrik och avbrutna sovstunder.
men nu har vi fått hem Minifom, en "medicin" som minskar gasbubblorna i tarmarna. nu är Lucas en mycket gladare bebis igen =)
men annars så.. ja han äter sover och skiter. typ i den ordningen. men nu har han även börjat vara mer och mer vaken, i början var det ju bara äta sova skita som gällde :P

men det är ofattbart att den där underbara lilla varelsen har legat i min mage. att han är ett resultat av min och Robbans kärlek till varandra. man kan säga att lyckan är total här hemma.
och jag måste säga att Robban är obetalbar, han ställer upp på att fixa allt här hemma när jag inte orkar. och jag får till och med liv i honom på nätterna, han får ibland ta Lucas och söva honom så att jag får sova lite extra . känns skönt, för det tar en hel del på en att amma var tredje timme.

nej, nu ska jag passa på att gosa lite med Venus medans lillen sover.
huj på er!!

förlossningen

kan skriva lite snabbt medans lillen sover.

blev inlagd förra veckan onsdagen den 1a efter en rutinkoll hos BM. hade högt blodtryck samt protein i urinen, åkte till SpecMVC där dom beslutade att jag skulle hållas under kontroll. dagliga blodtryckskoller, dagliga blodprover, CTGkoll 2 ggr om dagen... samt medicin mot trycket.
allt var bra med bebben under tiden, och de ville helst att min kropp skulle starta förlossningen själv.
men sen på lördagen (5/9) så låg mitt tryck på skyhöga 195/110, så då körde dom ner mig till förlossningen där de kunde hålla bättre koll på mig. låg väl med CTG i stort sett hela tiden, och tryckkoll två ggr i timmen.

på söndag morgon bestämmer de sig för att sätta igång mig ändå, eftersom det inte blev bättre samt att de inte ville riskera att jag skulle bli sjuk.
fick piller uppfört "där nere" för att mjuka upp tappen, det kom lite mer molvärk under dagen men inte mer än så.

sen på kvällen vid 23 så satte värkarna igång, regelbundet och tätt. fick en morfinspruta för att kunna sova, det funkade inte! låg med kraftiga värkar fram till 4-5 då dom ÄNTLIGEN gav mig lustgas. då hade jag legat och pinats och gråtit i 5-6 timmar, bönade och bad om lustgas tidigare, men den BM som jobbade då tjafsade nå om att jag inte var öppen tillräckligt. (nyheter för mig då jag trodde man kunde ta lustgas så fort värkarna blev kraftigare). iaf, det blev lättare att ta värkarna då, hade nå annat att fokusera på. vid nio eller tio på morgonen så tog dom hål på mina hinnor, är lite suddigt här fram tills efter lunch då dom satte EDA på mig. den tog bra, förutom på just ett ställe i magen, där jag fick ALLA värkar istället. men efter en påfyllning så försvann även de värkarna..

personalen som kom till eftermiddagen undersökte mig för att se hur öppen jag var. det här var vid halvtre halvfyra. kommer inte riktigt ihåg. sen vid halv fem så känner ja den berömda bajsnödigheten!!! dom kollar och jag är fullt öppen. krystar i liggande ställning med ena benet i stöd. kände inte att jag hade kontroll över situationen, så jag fick panik. skrek och ville gå där ifrån, slog min stackars Robert på händerna och kramade nog blodet ur dom.
efter kanske en halvtimme så ändrar dom ställning på mig och jag hamnar i gynläge. mycket bättre. där kände jag att jag hade kontroll, kunde till och med slappna av och vila mellan krystningarna. men mitt tryck steg nå fruktansvärt på slutet så det började förberedas för sugklocka. dom bedövade mig där nere utifall att de skulle behöva klippa. vilket dom gjorde. men efter fyra krystvärkar och hjälp av klockan så kom han ut!!

hade världens bästa BM, hon skällde i stort sett ut mig när jag var som mest panikslagen. låter kanske illa, men jag behövde det. och så var hon stöttande när jag "förtjänade det".

men allt som allt... det var en relativt snabb förlossning tycker jag. men jag vet inte om jag vill göra om det. kanske om några år när jag glömt den där hemska bajsnödigheten ;)) vet att jag under förlossnignen sa till älsklingen: "nästa gång så adopterar vi eller skaffar en till hund!!!"

har inte alla tider och händelser i minnet, men det där är i det stora hela vad som hände =)

Han är här!!

LUCAS född 090907 kl 17.27 4090gr och 52cm

fyra

idag så blev det officiellt. Robban är nu pappa till Kotten även på papper =)
var ner i morse och träffade en från soc, så nu är verkligen allt klart för Kottens ankomst.

lite läskigt var det ju att läsa på Aftonbladet i morse om de tre spädbarnen som hade dött av en resistent bakterie. låter kanske illa, men jag blev lugnare när jag såg att det var på avdelning 69, den för sjuka och för tidigt födda barn. Kotten kommer ju vara allt annat än för tidigt född iaf, sjuk kan jag inte uttala mig om, men hoppas ju såklart att h*n är frisk =)
och så litar jag på att dom har tagit tag i det här ordentligt för att förhindra att bakterien sprider sig, dessutom så hade de ju inte hittat spår av den på nån annan avdelning heller.
och att personalen är extra noggranna med hygienen nu. och det är dom väl när mediaSverige har fått "nys" om smittan.

det finns så mkt att oroa sig för när det gäller förlossning och spädbarn och allt som hör till. jag känner bara att jag inte orkar oroa mig för allt. först var det svininfluensan och nu denna bakterie. tro inte att jag inte bryr mig om mitt ofödda barn, för det gör jag. men jag känner att händer det så händer det. jag kan inte mer än att försöka hålla sjuka och smittade borta från Kotten.
som sagt, det finns så mkt man oroar sig för.. varför inte släppa det man inte kan påverka och lita på att personalen kan sitt jobb? fokusera på det bra istället. i de allra flesta fallen så går det ju bra!!

nu ska jag lägga mig på sängen en stund.
huj på er!